Marlene Woxlin

Platsen har de valt med omsorg.

Här, längst ned på kyrkogården vid Yttergrans kyrka i Bålsta, nära en porlande bäck, intill en häck och i skuggan ett träd, som snart står i blom, ville Victors föräldrar, Peter Sundberg, 34, och Sofie Karlsson, 24, att han skulle vila.

Blommor i alla färger och former täcker fortfarande graven. Här begravdes Victor i sin lilla vita kista på valborgsmässoafton.

Då steg också ett helt fång med vita hjärtformade ballonger till himlen.

Så småningom ska graven prydas av en gravsten i form av snälla Spöket Laban.

– Victor älskade Laban och han älskade att skrämmas själv, med sitt ”bu”, säger mamma Sofie.

För några veckor sedan berättade Aftonbladet om Victor Sundberg, 1,5, som var döende i cancer.

Hans föräldrar önskade att han skulle få dö hemma, i trygghet, hos alla sina gosedjur i sin säng, men det fick han inte. Håbo kommun, där familjen bor, har liksom många kommuner runt om i Sverige, ingen hemsjukvård för barn.

Den 14 april dog Victor på Akademiska Sjukhuset i Uppsala, med mamma och pappa intill sig, efter åtta månaders fruktlös kamp mot cancern.

Han fick aldrig komma hem.

– Jag vill inte att det ska behöva hända fler barn, säger Sofie.

För nära inpå

Under vintern – medan alla ännu var övertygade om att Victor skulle klara sig – följdes han av TV3:s dokumentärserie ”Sjukhuset”.

Och trots att Victor till sist, just när allt såg ut att ha gått vägen, förlorade kampen, har Peter och Sofie valt att låta TV3 visa de sju avsnitten, där Victor är med.

I kväll, i morgon och i övermorgon får vi följa Victor före den stora operationen, där läkarna försökte ta bort cancertumören – och inför den tuffa cellgiftsbehandlingen som följde.

– Jag vill att alla ska få se hur det ser ut, vilka de här barnen är som kämpar. Och hur glad Victor var trots att han var så sjuk, säger Sofie.

Själva vet de inte om de orkar titta i kväll.

Det är för nära inpå. I åtta månader har de levt på sjukhuset med Victor och kämpat tillsammans med honom.

En kamp som nu är över.

– Just nu är det bara tomt. Hela vårt liv har kretsat kring sjukhuset. Nu, varje morgon när jag vaknar, undrar jag varför jag ska gå upp, säger Sofie.

– I nästan ett år har vi haft en liten person att kämpa för. Vi tänkte aldrig ens tanken att han skulle dö, säger Peter.

Brinner två ljus

Hemma i det nyrenoverade huset i Bålsta, utanför Enköping, där allt stod klart och väntade, brinner två ljus i Victors rum.

I ett hörn sitter alla gosedjuren han älskade att pussa. Mitt på golvet står den lilla blå elektriska motorcykeln, den han körde runt med på sjukhuset på påskafton, bara tre dagar före sin död.

Nu står den stilla. På nallen som sitter på sadeln sitter den lilla rutiga ”gubbkepsen”.

En tröst i sorgen är alla de människor som hört av sig till familjen, alla blommor, alla mejl och inte minst alla bidrag till barncancerforskningen genom insamlingen till Victors minne.

Hittills har nästan en kvarts miljon kronor kommit in – pengar som kommer att användas till forskning om just neuroblastom, som Victor drabbades av och den cancerform som är mest svårbotad hos barn.

– Det känns fantastiskt att så många har bidragit. Bara att veta att folk tänker på oss och Victor gör att han lever vidare, säger Sofie.